/ UWCRCN /

Suicide Attempts and Math Tests

Jag skulle kunna ägna detta inlägg till att klaga över skolan och stressen som nu är vår ständiga följeslagare, men jag ska faktiskt inte göra det. Jag ska inte heller klaga över mitt öra, för det är på bättringsvägen, så jag ska inte hacka mer på den stackars saten. Faktiskt ska jag berätta om en sak som har fått mina lärare att tänka om när det gäller arbetsbörda. 
 
För en vecka sedan gick det ut ett larm till hela UWC-världen - en elev på Atlantic College hade försökt att begå självmord på grund av för mycket skolarbete. Min skola har ingenting i närheten av detta, men det fick mina lärare att tänka om lite. Alla andraåringar har alla sina inlämningar just nu, så det är knappt att man ser dem utanför biblioteket eller deras rum (jag fasar inför denna tid nästa år), men även förstaåringarna stressade. Vi har alldeles för många prov för att det ska vara möjligt att prestera på en representativ nivå, och det är omöjligt att hinna gå på alla sina EACs. Bara igår var det 32 personer som gick och anmälde sig sjuka, antingen av faktisk sjukdom eller akademisk press. Här skolkar man inte bara för att det är najs, utan för att faktiskt hinna med plugg. 32! 
 
Lärarna hade ett krismöte häromdagen där ämnet diskuterades, och det bestämdes för det första att alla EACs ska vara frivilliga fram till jullovet för att minska stress. För det andra ska lärarna ta hänsyn till elevernas totala arbetsbörda, vilket fick Madhulika (min lärare i E-systems) att ändra vårt prov idag till open book test, vilket betyder att vi får kolla i böckerna under provet. Hon sa att hon kände sig jätteskyldig över vår stress, och bestämde till och med att vi får hela jullovet på oss att skriva på vår labrapport om vi vill (ja...). 
 
För ärlighetens skull ska jag dock kanske säga att jag inte riktigt har känt av den hysteriska stressen som alla mina kompisar verkar lida av, och jag vet inte om det beror på mig själv eller på vilka klasser jag tar. Jag vet att jag antagligen borde satsa mer på det akademiska, men samtidigt är det ju inte därför jag är här i första hand och tycker därför inte att det ska få ta över hela mitt liv. Såklart är det viktigt, men verkligen inte det viktigaste för mig. Min högsta dröm är inte att komma in på Harvard Law School, jag nöjer mig med Sverige om det skulle vara så. Jag kan i allra värsta fall göra högskoleprovet och bli lärare, värre än så är det inte. Så jag kan inte riktigt bli stresad över livet, vilket kanske i vissa fall kan vara negativt. Men sedan tar jag inte heller så jättesvåra ämnen. Geografi kräver mycket läsning, Historia med, och E-systems är krångligt för mig då jag inte är van vid naturvetenskapen och det vetenskapliga språket. Men alla andra änmen är ganska uthärdliga. 
 
Jag försöker fortfarande se om jag kan byta till spanska på något sätt, och min senaste idé är att byta bort historian till det. Men det verkar som om fler vill läsa spanska, så det lär nog bli lite svårt. 
 
Nu ska jag gå till lunchen, och efter det har jag open book test i E-systems, dagens andra prov. (Rockade dock mattetestet!) Jag kommer att sakna mina Free Blocks nästa termin... De är definitivt en av anledningarna till att jag inte blir galen av stress, det måste jag erkänna. 
/ UWCRCN /

Scandinavian Trip to Bergen

Fyra timmars bussresa är vad som krävs för att ta sig till närmsta "storstad" - Bergen. Fyra timmars bussresa dit och fyra hem i en skumpig buss på slingrande bergsvägar, genom berg, upp på berg, runt berg och längs berg. Men det var värt de åtta restimmarna för att få se lite riktig civilisation igen. Jag såg skyltfönster, nya människor, riktiga gågator, restauranger och fin arkitektur. Jag är inte gjord för att bo på landet, det är verkligen inte min grej. 
 
Vi åkte klockan 13.30, alltså mitt under sista blocket, och kom fram till Bergen kl. 5. Vi fick två timmar fritid innan vi skulle infinna oss utanför teatern där vi skulle se Ipsons pjäs "Når de døde våkner". Jag, Solveig och Anne antog uppdraget att hitta en mysig restaurang. Efter lite letande hittade vi en ekologisk restaurang där vi åt varsinn stor hamburgare för att fira att vi äntligen fick riktigt kött. Vad det smälte i munnen, lyckan var total.
 
Kl. 7 mötte vi resten av skandinaverna utanför teaterhuset i Bergen, var vi skulle se pjäsen. Pjäsen var otroligt bra faktiskt, jag har sett så mycket bra skådespeleri på sista tiden - till och med här på skolan är folk så otroligt begåvade när det gäller teater (och det mesta andra också för den delen). Jag har blivit så otroligt inspirerad. 
 
Efter det var det dags att bege sig hemåt igen och jag var så sjukt sliten. Jag somnade som en liten bebis halvvägs hem efter att ha haft ett långt samtal på telefon med Paula om allt mellan himmel och jord (men kanske mest fokus på relationer). Här får ni lite bilder.
 
 
/ UWCRCN /

Same same, but different

Jag har haft mycket att tänka på de här senaste dagarna, men även om livet ibland verkar pest så rullar allting tydligen på som vanligt. Snön har lagt sig på bergstopparna i fjärran fjorden, men här är det lika grått och regnigt som vanligt. Vi går samma leriga väg till skolan varje dag. Lektionerna fortsätter i samma takt. Mitt öra är fortfarande dysfunktionellt. Jag fortsätter att plugga på mitt otroligt ineffektiva sätt trots att deadlines börjar rada upp sig fint på led framför mig. Vi svenska förstaåringar tittar fortfarande på Mysteriet på Greveholm på frukosten varje morgon som nedräkning till jullovet om 15 dagar. (Det är hemskt hur fort allting går. Nu har snart en fjärdedel av min tid här gått, och vad har jag åstadkommit? Inte mycket. Jag har snart bara tre terminer kvar innan allting är över. Vad händer sedan?)
 
Lite har dock ändrats. Vi kommer närmare och närmare varandra här, fysiskt och mentalt. Detta börjar verkligen att kännas som en familj. Jag har så många systrar och bröder nu att jag knappt vet vem jag ska gå till när jag behöver råd. Vi gråter, vi skrattar, vi är tysta, vi sover, vi går promenader, vi tittar på film, vi festar, vi dansar, vi sjunger, vi pluggar och vi äter tillsammans. De känner mig i alla situationer nu efter 3 månader - jag har ingenting dolt längre, jag är en öppen bok.
 
"Ohana means family. Family means no one gets left behind."
 
Snö på bergen i fjärran. 
Yenglik och Carsten, min 6th roomie. 
Mitt faktiskt ganska hemtrevliga hörn.