Jag har haft mycket att tänka på de här senaste dagarna, men även om livet ibland verkar pest så rullar allting tydligen på som vanligt. Snön har lagt sig på bergstopparna i fjärran fjorden, men här är det lika grått och regnigt som vanligt. Vi går samma leriga väg till skolan varje dag. Lektionerna fortsätter i samma takt. Mitt öra är fortfarande dysfunktionellt. Jag fortsätter att plugga på mitt otroligt ineffektiva sätt trots att deadlines börjar rada upp sig fint på led framför mig. Vi svenska förstaåringar tittar fortfarande på Mysteriet på Greveholm på frukosten varje morgon som nedräkning till jullovet om 15 dagar. (Det är hemskt hur fort allting går. Nu har snart en fjärdedel av min tid här gått, och vad har jag åstadkommit? Inte mycket. Jag har snart bara tre terminer kvar innan allting är över. Vad händer sedan?)

 

Lite har dock ändrats. Vi kommer närmare och närmare varandra här, fysiskt och mentalt. Detta börjar verkligen att kännas som en familj. Jag har så många systrar och bröder nu att jag knappt vet vem jag ska gå till när jag behöver råd. Vi gråter, vi skrattar, vi är tysta, vi sover, vi går promenader, vi tittar på film, vi festar, vi dansar, vi sjunger, vi pluggar och vi äter tillsammans. De känner mig i alla situationer nu efter 3 månader - jag har ingenting dolt längre, jag är en öppen bok.