/ UWCRCN /

Introduction Week

Introduction Week närmar sig sitt slut och jag kan konstatera att den inte alls liknade den förra. Förstaåringarna springer omkring i grupper och bubblar av nervositet och förväntan, medan andraåringarna gör sitt bästa för att få mesta möjliga sömntimmar och undvika plugget vi alla vet borde göras snarast möjligt. Jag är ett praktexempel på denna senare modell. Jag har spenderat mer tid i min säng än vad jag borde, och jag har inte fått någonting gjort. Jag borde helt klart socialisera mig mer och lära känna de hundra nya människorna som nu befinner sig på vårt campus, men jag ligger däckad av feber och huvudvärk i min säng. Tack och lov är dock Lelde (min förstaåringsrumskompis från Lettland) riktigt duktig på att göra te. Hon vet allt om olika blad och växter och vad de har för egenskaper, och har börjat ge mig ett te varje kväll före läggdags som får mig att däcka direkt. 
 
Förstaåringarna är ett ganska coolt gäng människor, det måste jag medge, men många andraåringar tar lite avstånd från dem och tycker att det är jobbigt med så många nya människor på ett ställe som är så hemma och familjärt. Det är lite konstigt, det måste jag erkänna, men jag måste också tänka på att jag var en lika förvirrad förstaåring förra året, och vi måste bara få dem att känna sig hemma. Men det är klart jag saknar våra andraåringar. 
 
Min kamera går igenom en personlighetskris, så jag har inte kunnat ta några bilder under veckan, så ni får återigen nöja er med mina fina ord. Plus att om jag hade tagit bilder hade de bestått av min säng, min datorskärm och de sällsynta besökare som ibland hedrar mig med sin närvaro (Reda, Solveig, Aya, Lorena, Khorshid). Nu är det dags att rycka upp sig! Inget mer sjukande nu. C-vitamin här kommer jag! 
/ UWCRCN /

UWCRCN 2nd Edition

Ett långt avbrott senare och jag är tillbaka i fjordlandskapet, nu som andraåring. Hur det känns? Allt på samma gång! 
 
Jag och Solveig anlände till Bergen Togstasjon klockan 23.00 i förrgår kväll, en timme sena på grund av signalfel i en tunnel mellan Drammen och Asker, vilket gjorde att vi fick ta taxi (dock betald av NSB) från Drammen till Hønefoss där vi kunde kliva på ett en timme sent tåg. Hur som helst, tågresan var underbart vacker som vanligt med en bra bit av vägen uppe på Hardangervidda med snö i augusti. Framme i Bergen släpade vi vårt orimligt tunga och otympliga bagage de 600 metrarna som var avståndet mellan tågstationen och det YMCA som mina co-years befann sig i. Vid dörren möttes vi av första flocken av "HI I'VE MISSED YOU"-sägare och när jag såg på mina co-years kändes det plötsligt som om jag aldrig hade lämnat RCN-bubblan. Ja, pappa, det var som att komma hem. 
 
Frukosten på morgonen efter var högljudd och vimlande. Folk sprang hit och dit och kramades och tjöt, och jag tyckte synd om de stackars överblivna gästerna som så snabbt som möjligt slevade i sig sin mat i hasten att fly stohejet. Resten av dagen spenderades i Bergen, en grupp överväldigade och utmattade ungdomar som vandrade omkring i flock och såg på Bergens olika attraktioner (en av de största var McDonald's inbyggt i ett litet gulligt 1700-talshus). Det var en trevlig dag, men egentligen gick vi alla mest runt och väntade på att få komma tillbaka till skolan. Vi ville veta vilka vi skulle bo med och var vi skulle bo, och det var det den mesta tankeverksamheten gick åt till. 
 
Bussresan var lika lång som vanligt, av självklara skäl, och jag och Khorshid satt bredvid varandra i minibussen vi blev inslussade i och lyssnade på persisk musik. Stämningen i bussen var förväntansfull och sprudlande, utom under mittendelen av resan då sömnen slog till hos de många med jetlag och resetrötthet. När bussen till sist rullade in på skolområdet blev det så mycket fart på folk att man fick akta sig från att inte bli nedtrampad i kampen om vem som skulle hinna först till den bästa sängen. Jag och Iman från Brasilien blev rumskompisar och kom snabbt och enkelt överens om att vi ville ha två olika sängar, och så var det löst. Jag fick den som hade mest utrymme inne vid korridorsväggen och hon fick fönstret - win, win. 
 
Nu är allt uppackat och ställts på sin plats. Alla väskor och påsar är hämtade ur diverse förråd på olika ställen av campus och jag börjar att känna mig hemma i DH102. Det känns konstigt att bo i andra rum än Aya och Lorena, men jag kommer att vänja mig, och det kommer att bli bättre när förstaåringarna kommer. 
 
Det känns som om jag aldrig varit borta från detta ställe. Mitt andra hem.
 
(Bilder får ni när jag lyckats jaga tag i Balder, någonting hände med min kamera i Bergen så jag kunde inte ta några egna bilder.)
 
Puss