/ UWCRCN /

Bergen

Bergen... Jaha, det var ju larvigt. Skratta inte nu, please. Jag tog i min nervositet fel på mitt avresedatum med en dag och lämnade skolan en dag för tidigt. Larvig? Ja. Men ganska skönt. Sitter på ett urmysigt kafé i gamla Bergen och pluggar. Stressen imorse att komma till flygplatsen och stressen igår att komma till Bergen var ju dock onödig. Jaja. Hur larvigt det än var är det ganska skönt med en dag emellan skolan och en lång resa och jetlag. Just det, jag kanske ska berätta vart jag ska!
 
San Francisco! Jag ska på intro weekend på universitetet som jag blev accepterad till, Minerva Schools at KGI. (Klicka HÄR för mer information om själva skolan.) Skolans högkvarter ligger beläget i San Francisco, och det är även där jag kommer att spendera det första av mina fyra framtida år på skolan. Så det är dit jag nu har blivit inbjuden. Och det är dit jag nu är på väg. För tidigt. Nåja. Som sagt, skönt med paus från det hektiska livet på skolan innan jag åker vidare, trots allt.
 
 
/ UWCRCN /

My life in one picture

Fredag, 06.10. Såhär ser mitt liv ut just nu, och jag gillar det och människorna kring bordet (ersätt i tanken mig med Katrine som tog bilden).
/ UWCRCN /

Time for myself?

Tid för mig själv, vad är det? För det första, är det möjligt att få det här? Jag vet inte. Idag, eller kanske snarare nu på kvällen kände jag verkligen behovet av lite tid för mig själv. Det är lite konstigt, för jag brukar aldrig få den känslan, så jag visste knappt hur jag skulle identifiera den. Jag satt och försökte plugga med Amanda och Katrine, men det gick verkligen inte. Inget av det som sades fastnade, inget jag läste fastnade. Det gick in och direkt ut och jag blev irriterad på mig själv över att det inte funkade. Irriterad. Sedan insåg jag, liksom för tretusende gången, att jag ställer alldeles för höga krav på mig själv. Det är konstigt hur många gånger jag ska behöva inse just det utan att det faktiskt går in. Så vi bestämde oss för att ta en paus och gå och simma, men jag insåg att jag verkligen bara ville (och behövde) ligga i min säng och inte göra någonting. Så nu sitter jag i sängen med gardinerna stängda och har "tid för mig själv". 
 
Det är märkligt hur man även när man har människor omkring sig hela tiden kan känna sig ensam. Det är en annan sorts ensam, som absolut inte borde kallas "ensam". Denna känsla ger samma magknip som ensamhet, men är istället en känsla av för lite ensamhet. Man kan känna sig ensam i ett hav av tätt packade människor. Hur konstigt är inte det? Jag har aldrig kännt detta förut. Hm. Även den mest utåtriktade männsiska kan ha behov av ensamhet, ain't that funny?