/ Seoul /

I stormens öga

Förra året var det Trump och det kaotiska amerikanska valet 2016. I år är det Nordkoreas galenskaper och den spända vapenvilan på den koreanska halvön. I båda fallen råkar jag befinna mig mitt i stormens öga. Den 7e september beslutade Utrikesdepartementet "att tills vidare avråda från icke nödvändiga resor till Nordkorea med anledning av det försämrade säkerhetsläget," och i morse beslutade FN om nya sanktioner mot Nordkorea som ämnar att tvinga Kim Jong Un till att överge sina kärnvapen. 
 
Om jag ska tro UD så lever jag just nu i det mest spända läge de två Korea har varit i på många år, om jag ska tro den svenska och internationella median så borde jag fly hals över huvud härifrån på grund av risk för kärnvapenkrig, och om jag ska tro den nationella koreanska median så är det här inte ens det värsta det har varit på fem år. Vi hade en föreläsning av Sokeel Park i torsdags, föreläsare och expert från Liberty in North Korea. LiNK är en organisation som arbetar för att hjälpa Nordkoreanska flyktingar att ta sig genom Kina utan att bli tillbakaskickade. Mr Park pratade om hur det flera gånger de senaste åren har varit mycket närmare till krig än vad det är idag, som till exempel när två sydkoreanska soldater dog i en landmineexplosion vid gränsen i augusti 2015. Dock ska sägas att många internationella medier i slutet på augusti i år rapporterade om bomber släppta av USA och Sydkorea i maktkamp vid gränsen
 
Jag vet helt enkelt inte vad jag ska tro. Å ena sidan kan jag inte tro att ledaren till världens mest, ja faktiskt, lyckade diktatur skulle kunna vara så korkad att han skulle börja provocera till krig, för det skulle ur alla logiska synvinklar leda till indirekt självmord. Å andra sidan sitter en idiot på den amerikanska tronen och annonserar ut ogenontänkta provokationer på Twitter. Så egentligen, vem vet vad som kan hända. Jag kan egentligen inte se hur FN-sanktioner skulle kunna leda till något annat än att Nordkorea känner sig hotat av världen. Å andra sidan, som min kompis Eric sa så skulle helhjärtade sanktioner av Kina leda till att Nordkorea tappar sin enda allierade och livssupport, vilket möjligtvis skulle kunna strypa Kim Jong Uns fokus på atombomber och tvinga den nordkoreanska regeringen att fokusera på att få sitt folk att överleva, fastän det inte har verkat bekymra dem märkvärt innan. 
 
Om ett krig faktiskt kommer, har Minerva Schools at KGI två val:
1. Om hotet kommer med någorlunda förvarning sätts vi på kommersiella flygplan till våra hemland eller San Francisco alternativt på bussar med nosen söderut på halvön.
2. Om hotet kommer plötsligt, vilket Katie verkar tro är det mest troliga alternativet, tar vi hissen ner till B6 i vårt hotell och hoppas på det bästa. 
 
Det som får mig att tro att vi kommer vara långt härifrån när hotet kommer, och det som får mig att faktiskt hålla mig ganska lugn i allt det här är vetskapen om att Minerva är NO MORE om hälften av alla skolans elever dör i en atombombskatastof under skoltid.
 
Man ska inte vara alltför kall och nedlåtande mot diktaturen i norr, de har gått längre än många hade trott att de kunde. 
 
 
/ Seoul /

Another one of those days

Återigen lockade cafelivet inför veckans akademiska åtaganden. Jag vaknade klockan 12 av att Alex ringde på dörren, och efter lite grymtande och morrande förlorade jag den tysta kampen mot Kroner om vem som behövde lämna sängens värme och öppna dörren. Kroner hade varit ute sent och kommit hem efter att jag somnat, och jag kom hem ganska sent själv, så vi var inte på toppnivåer energimässigt. Efter en långsam vakningsprocess gick jag den långa färden nerför korridoren till Antonias rum två dörrar ner och knackade på. Hennes rumskompis Phoebe öppnade dörren och viskade "Antonia's still sleeping, she's not feeling great..." Jag tryckte mig förbi, tände lampan och sa "time to wake up sleeping beauty, you have a lot to do today". Jag vet, jag är en så bra vän. För att mildra hur barskt det låter så har vi kommit överens om att det är så vi vill att den andra ska göra om den andra hade mycket att göra på dagen. Hon tackade mig sen. 
 
Efter en liten tur till Lotterias hamburgerställe över Gangnam-daero befinner vi oss just nu på vad som så passade har kommit att kallas "the Flower Cafe" inom Minerva. Det är ett mysigt cafe fyllt med blommor och växter samt hipster koreaner i sina bästa dagar. Södermalm skulle vara stolt. 
 
Jag har höga ambitioner för dagen, och kommer antagligen att vara posterad här ett bra tag innan jag känner mig färdig. På måndagar och onsdagar har jag nämligen tre lektioner, vilket innebär att mina söndagar kräver lite arbete. Men jag är inte så stressad just nu. Igår tog jag en hel dag för mig själv på rummet för att dämpa den överväldigande stressen och sociala pressen som hänger med den första veckan by default. Jag lär mig mycket av mig själv av att ha en rumskompis och inget sätt att stänga in mig själv när det blir för mycket.
 
 
/ Seoul /

Gangnam Style

Två och en halv vecka i denna intensiva och bubblande stad fylld med välklädda och hårt arbetande människor men en ännu mer homogen befolkning än Sverige. Just nu sitter jag på Cafe Artisee, 20 meter från hotellet min klass och klassen över mig kommer att kalla hem under de kommande 3,5 månaderna. Utanför fönstret droppar regnet lätt över kostymklädda människor på middagsrast. Majoriteten av dem kommer inte att gå hem från jobbet än på flera timmar, och några kanske till och med stannar över natten på kontoret. Ett litet land med stor befolkning och snabb teknologisk och finansiell utvecklling har lett till ett högst tävlande och jämförande samhälle, vilket gör att människor känner sig tvungna att jobba järnet 6 dagar i veckan, ofta 10 eller 12 timmar per dag. 
 
Själv jobbar jag också hårt, även om jag inte ens kan börja att jämföra mig med människorna som rushar förbi mig på andra sidan rutan. Lektionerna och deras läxor och förberedelsetexter slog hårt inför första skoldagen i måndags. En stor skillnad i motivation har dock skett sen förra året, då jag detta år har valt kurserna själv - ekonomi, historia, politik och psykologi. Det känns inte tråkigt att göra läxor längre, men koncentrationen är inte riktigt på topp efter ett sommarlov av fysiskt, och inte mentalt arbete. Min blick flackar iväg från datorn titt som tätt, och min rygg känns stel från en vecka av stillasittande. Jag tror att jag vid det här laget har lyckats pricka av varenda ett av kafeerna som finns inom ett kvarters radius av Urban Place, där vi bor. Det låter inte så imponerande, men mängden av kafeer som finns i Seoul är häpnadsveckande. Det måste finnas 2 för varenda en av Seouls 22 miljoner invånare, minst. 
 
Mycket av Seoul återstår att se, och även om min uppskattning av staden definitivt har växt sedan jag kom hit, har jag mycket kvar att se och mycket mer energi att uppbringa för att ta mig ut ur Gangnam igen. 
 
Mer uppdateringar kommer. Ja, det kommer en om den något spända politiska situationen jag finner mig själv i förr eller senare.