Jag borde skrivit det här inlägget igår efter att jag hade kommit tillbaka, men helt ärligt däckade jag totalt efter att jag duschat och skulle skrivit ner det, så det får bli en liten redovisning av helvetet idag, haha.

 

21 kilometer var det som skulle springas när jag tillsammans med 40 andra stod vid startlinjen vi blivit skjutsade till. 21 långa och hemska kilometer som tornade upp sig framför mig likt en klippvägg, hur i hela friden hade jag hamnat här, och varför skrev jag upp mig från första början? Hur skulle jag klara det här? Inte en chans att jag kom tillbaka levande när jag var klar med detta. Under frukosten var jag så nervös att jag knappt kunde titta på människorna omkring mig, än mindre ha en konversation med dem. För att var helt ärlig kommer jag inte ens ihåg vilka jag satt med, så fokuserad var jag på det som komma skulle. Jag var helt vettskrämd. Jag hade aldrig sprungit längre än 10k förut, och det var för mer än 2 år sedan då jag fortfarande hade grundkonditionen kvar sedan badmintonen, och sedan dess hade jag i princip inte sprungit alls.

 

Vi blev skjutsade med buss till startlinjen som låg exakt 21 kilometer från skolan, och sedan skulle vi springa tillbaka till skolan. Jag satt bredvid Marijn, min andraåring från Holland, och han började av någon anledning berätta skräckhistorier om förra året då han hade sprungit det. Ju längre bussen åkte från skolan, desto nervösare blev jag. Tunnlar passerade, fjordar avlöste varandra och det kändes som en evighet innan vi stannade. Jag kollade på klockan; tjugo minuter med bil. Vad hade jag gjort? På startlinjen studsade alla upp och ner i förväntan, och jag sände en tyst bön till den Gud jag inte ens tror på att jag skulle överleva. Han måste ha lyssnat ändå. Längst fram vid linjen stod satsarkillarna med sina satsiga kläder och racerskor. Jag ville dö där och då. 

 

Startskotten gick och jag började jogga vägen fram tillsammans med Ulrikke, Thea, Sophia och Mar. Det dröjde inte mer än några minuter innan de satsiga försvunnit bakom nästa krök, och sedan såg jag dem inte mer under hela racet. För mig var det viktigt att inte tänka på hur oändligt långt det var kvar, utan bara tänka fram till nästa kilometermarkering. En kilometer till, sedan kan du gå. Kilometern gick och jag insåg att jag kunde springa en till. Så fortsatte det fram till markeringen som visade att vi hade sprungit 1 mil, för fram tills dess var det faktiskt inte särskilt jobbigt. Efter den markeringen blev det tyngre dock, och Mar och jag fick kämpa i uppförsbackarna. Markeringarna visade hur många kilometer som var kvar, och när vi nådde den som sa 9 bestämde vi oss för att gå en kilometer och låta musklerna vila lite, för vid det här laget hade mina benmuskler börjat krampa och knät börjat göra ont. Efter 8 kämpade vi oss igenom tre ytterligare kilometer springande, och mellan 5 och 4 gick vi igen. Nu började det att bli riktigt jobbigt, och när vi äntligen nådde Flekke var jag redo att lägga mig ner och dö. Men vi kämpade på de sista tre kilometrarna och gick i uppförsbackarna och sprang i nedförsbackarna. 18 var sprungna och nu var det de tre sista som skulle knäcka mig? Fan heller. Vi kämpade på, men det var riktigt tungt, och 200 meter från mållinjen kraschade mitt knä, vilket gjorde att jag fick halta mig fram till linjen, och det har gjort ont sedan dess. 

 

Jag är otroligt stolt över mig själv, och jag slutförde loppet på 2:30:43 enligt tavlan i kantina. Jag har aldrig sprungit mer än 1 mil, och nu gjorde jag 21k utan minsta löpträning. Men vad min kropp protesterar idag. Jag kan inte klättra ner civiliserat från min säng, utan får häva mig ner med armarna och hoppas på det bästa. Än så länge har det gått bra, men när jag väl kommit upp i sängen lämnar jag den inte gärna. Jag hoppas att mitt knä läker snart, för det är lite irriterande.