Här i fjorden pågår just nu en universitetshets. Eller ja, den har väl pågått ett tag, men det är nu folk börjar att få sina svar - ja eller nej. För mig, och de av mina vänner som redan har fått ett svar inleddes vid terminstarten en känslig period av balansgång och tåtrippning. Hur stolt får man vara över att man har blivit accepterad och nu vet vart man ska? Hur mycket får man prata om sin bestämda framtid när så många fortfarande inte vet? Det är en balansgång det där, en som jag inte riktigt behärskar. Ibland blir jag irriterad och tänker vafan ska man inte ens få vara stolt över en framgång längre, och ibland överfylls jag av ängslan över att kanske göra någon ledsen. 

 

Hela sjablasket är dock något besynnerligt. Jag kommer inte ihåg att folk var såhär jamsiga förra året. Det är som om alla har drabbats av en släng jantelag, en slags norsk sinnesjukdom. Vad folk skrattade åt oss larviga skandinaver och våra seder i början, jantelagen, vad larvigt! Nu är det som om alla helt plötsligt annamat denna otroligt onödiga norm. Det var just dags. Nej, jag vill banne mig vara stolt över det jag har åstadkommit, hur långt jag har kommit. Jag har förtjänat det. 

 

HA! Ta den, jantelagen!