En blixt av smärta och rädsla slog ner i vår oas i världen. Den fredliga och kärleksfulla bubbla vi lever i blev sprängd av verklighetens splitter och vi tvingades se verkligheten. Terroristattacken i Paris, varifrån min bästa vän Solveig kommer, och den storstad i Europa vi ser som kärlekens och konstens stad plötsligt invaderad av rädsla och hat. Vad är det som händer? Jag förstår inte vart allt är påväg och jag känner hopplösheten krypa sig in under skinnet på mig likt en kall och fuktig dimma. Främlingsfientligheten och hatet växer och egoismen och inskränktheten kilar sig in i människors huvud, låser dörrar och stänger gränser där kärlek och vänlighet borde finnas och öppna upp.

 

Vad kan man göra? Vad kan jag göra för att hjälpa till? Jag vet inte, det ter sig så oöverkomligt stort och hopplöst allting. Vad är meningen med att jag är här och älskar "gud och hela världen" när verkligheten är så hopplös och kall? Jag vet inte, men mitt hjärta är idag tyngt av sorg och medkänsla för de drabbade av våldet och hatet i Paris, liksom på alla andra platser ivärlden där hatet blir till våld och död. Mina tankar går till mina vänner från krigsdrabbade länder, till alla de som förlorade chansen till ett långt och kärleksfullt liv, men även till de människor vars sinnen är så förvridna av hat och rädsla att de kan rättfärdiga att ta någons liv. 

 

Jag hoppas att vi någon gång ska lära oss att rädsla och stängda gränser aldrig håller och att endast kärlek kan besegra hat.

 

Snälla, finn modet och styrkan att förlåta och acceptera istället för att stänga dörrar och låsa in sig bakom stängda gränser och regulationer.

 

"War is not the answer, for only love can conquer hate." - Marvin Gaye