San Francisco - staden av kontraster. Jag ser det så fort jag kliver ut genom dörren, när jag går och handlar, tar ut pengar, går till marknaden, det är överallt. Alla jag träffar kan placeras på en skala mellan "techbro" och hemlös. Den ena har allt och den andra har inget. Heroinsprutor och kisstank utanför Twitters högkvarter. Man skulle ju kunna tänka sig att folk ville göra någonting åt det. I San Francisco är 795 hemlösa per 100 000 invånare, och SF har 800 000 invånare ungefär. Det är en himla massa hemlösa för en så liten stad. 

 

För några månader sedan hade vi en co-curricular med Code Tenderloin där vi blev visade runt i Tenderloin, San Franciscos mest hemlöstäta stadsdel. Det som då gjorde mig förvånad var att vår guide, en man som spenderade 30 år av sitt liv på gatan och försörjde sig på att sälja kokain, berättade att inga hemlösa i San Francisco svälter. Jag blev helt paff. Hur i hela friden kunde detta stämma? Svaret är: St Anthony's. 

 

St Anthony är en förening som ger långtidsboende, korttidsboende, utbildning, sjukvård och mat till människor i nöd, och i början av denna veckan tog jag mig äntligen samman och skrev upp mig för att volontärarbeta i deras Dining Hall. Mitt första pass var idag, och jag begav mig klockan 08.50 iväg på min pennyboard genom San Franciscos ruffigaste stadsdel och in i dess hjärta, vilket är var St Anthony's ligger. När jag kom dit blev jag direkt satt i arbete. Jag fick ett lila förkläde och en hög servetter och gafflar. De skulle rullas ihop och läggas på brickorna när gästerna började komma, och det fanns ingen tid att slappa. 

 

Mitt pass gick från 9.15 till 13.45 under vilket jag endast fick en 20-minutersrast att vila fötterna på och pressa upp energinivån med ett äpple. Jag fick rulla gafflar, servera mat direkt till gästerna, plocka disk, skära bröd, skölja frukt, lassa upp mat och prata lite grann med ett par gäster. Det var långt, slitigt men otroligt givande. Till St Anthony's kan vem som helst komma för att få mat, och det är helt gratis. Jag trodde att det bara skulle komma hemlösa, men min naivitet fick sig en reality check när jag fick syn på ett gäng barnfamiljer i ett hörn. Folk av alla sorter och former kom under dagen för att äta och prata. En skärm visade hur många tallrikar vi hade serverat, och när mitt pass slutade var vi uppe i över 2000. 2000 människor som kanske inte hade fått mat annars gick inte hungriga delvis för att jag var där. Den där känslan av att inte göra tillräckligt som konstant hänger över mig blev tillfälligt lindrad.

 

Strax innan mitt pass var slut gick jag omkring bland de sista gästerna och samlade in disk, varpå en man helt plötsligt ropade "whatcha gonna do 'bout it?" när jag passerade. Jag trodde inte att han pratade med mig, men det visade sig att han visst gjorde det. 

 

 

 

Jag visste inte vad jag skulle svara. Mannen hade dessutom en otroligt tjock dialekt och jag kämpade med att försöka förstå vad han sa. Jag svarade något fumligt om att jag gör mitt bästa, jag var ju ändå där och volontärarbetade.

 

 

Nej.

 

 

Nej.

 

 

Och så vandrade han iväg. Kvar stod jag och såg fåraktig ut. Inte fan gör jag nog. Så länge folk inte har någonstans att bo gör varken jag eller någon annan tillräckligt för vår omvärld. Jag kan gå hur mycket jag vill till St Anthony's och hjälpa till med att skära upp frukter och känna mig duktig - golden star for you Klara, men det hindrar inte att människorna jag serverar fortfarande sover på San Franciscos smutsiga trottoarer utan tillgång till toalett eller dusch. Man kan göra någonting, men mer kan alltid göras ändå. 

 

Jag kommer att fortsätta servera mat, men mannen hade rätt - det är inte nog.