Nu är det fem dagar kvar tills vi hela bunten flyger/åker iväg till jordens alla möjliga hörn och kanter och packningsmanin har slagit till. Jag har så mycket konstigt skit som jag inte vill slänga, men heller inte vet hur jag ska packa. Jag har nu fyllt 4 svarta sopsäckar med nästan bara kläder, tre lådor med böcker och allmänt skit och en stor väska med kuddar och så vidare. För nästan ett år sedan var det en vecka kvar tills jag skulle hit och jag skrev "Hur packar man ner sitt liv i två väskor á 20 kg?". Nu är det en vecka kvar tills jag ska hem (om än dock bara för sommaren, och jag frågar mig igen samma sak. Hur packar man ner sitt liv? Nu är det från den andra sidan. 

 

Vi har under veckan haft ett gäng blinda elever från skolan för blinda i Laski, Polen, och de är ett gäng väldigt coola människor. Jag har pratat med några av dem, framför allt två killar som heter Bartek och Arek. Bartek är halvt blind då han kan se färger i en slags blurrig röra, men inga detaljer över huvud taget medan Arek bara kan se om det är ljust eller mörkt, men inget mer. Igår tog vi ut några av dem för att paddla kajak, och jag trodde att det skulle bli total katastrof, men de var till och med bättre än de flesta leirskulebarn vi får hit. Vi började med att hjälpa dem på med våtdräkterna och utrustningen, men helt ärligt var det inte mycket vi kunde hjälpa dem med där, fick de bara känna på utrustningen först så visste de precis vad de skulle göra med den. Likadant med kajakerna och paddlarna, de fick känna sig fram på dem först och sedan hade de full koll på hur allt funkade. 

 

Vi hade instruktörer så att varje Laskielev hade en var som kunde guida dem med "Left! Right!" och så vidare, men jag upptäckte också att om jag åkte längst fram och sjöng för full hals var det mycket lättare för dem att navigera. Så det slutade med att jag paddlade först i gruppen och gastade "Oh denna natt!" i en hel timme. Alistair, vår supervising teacher kommenterade "Teaching blind Polish students kayak on a Norwegian fjord by singing Italian opera." Jamen typ. Det var hur som helst otroligt häftigt och givande. 

 

På middagen satt jag och åt med Bartek och Arek, och de berättade till exempel hur deras datorer och mobiler fungerar. De har ett program installerat som i ett otroligt högt tempo läser upp allt som sker på skärmen så att de istället hör vad de gör. I början var jag otroligt imponerad, men sedan insåg jag att detta är ju bara deras vardag. Om man aldrig har levt med syn är det väl klart att man lärt sig att klara sig utan den. De har istället lärt sig att vara mycket bättre än många av oss som ser på att navigera med hjälp av hörseln och de använder mycket mera kroppskontakt i deras konversationer än vad jag gör. Det var otroligt skönt att hänga med Bartek och Arek just för att de ju inte ser utseenden på folk och därför är mycket mindre ytliga än någon jag träffat innan. De går bara på personligheten, och det var så himla skönt. 

 

Nästa år ska vi faktiskt få en blind förstaåring från Spanien hit, hon var här med sin mamma och kollade under veckan för att se om det skulle funka att hon kom, och de verkade tro det, så hon kommer hit i höst! Det kommer nog att bli otroligt givande och lärorikt för hela skolan att ha henne här. Hon är en otroligt smart tjej och hon är verkligen intressant att prata med, så jag ser fram emot att ha henne här nästa år. 

 

5 days and counting. Nu vidare till packningen.