/ San Francisco /

St Anthony's

San Francisco - staden av kontraster. Jag ser det så fort jag kliver ut genom dörren, när jag går och handlar, tar ut pengar, går till marknaden, det är överallt. Alla jag träffar kan placeras på en skala mellan "techbro" och hemlös. Den ena har allt och den andra har inget. Heroinsprutor och kisstank utanför Twitters högkvarter. Man skulle ju kunna tänka sig att folk ville göra någonting åt det. I San Francisco är 795 hemlösa per 100 000 invånare, och SF har 800 000 invånare ungefär. Det är en himla massa hemlösa för en så liten stad. 
 
För några månader sedan hade vi en co-curricular med Code Tenderloin där vi blev visade runt i Tenderloin, San Franciscos mest hemlöstäta stadsdel. Det som då gjorde mig förvånad var att vår guide, en man som spenderade 30 år av sitt liv på gatan och försörjde sig på att sälja kokain, berättade att inga hemlösa i San Francisco svälter. Jag blev helt paff. Hur i hela friden kunde detta stämma? Svaret är: St Anthony's. 
 
St Anthony är en förening som ger långtidsboende, korttidsboende, utbildning, sjukvård och mat till människor i nöd, och i början av denna veckan tog jag mig äntligen samman och skrev upp mig för att volontärarbeta i deras Dining Hall. Mitt första pass var idag, och jag begav mig klockan 08.50 iväg på min pennyboard genom San Franciscos ruffigaste stadsdel och in i dess hjärta, vilket är var St Anthony's ligger. När jag kom dit blev jag direkt satt i arbete. Jag fick ett lila förkläde och en hög servetter och gafflar. De skulle rullas ihop och läggas på brickorna när gästerna började komma, och det fanns ingen tid att slappa. 
 
Mitt pass gick från 9.15 till 13.45 under vilket jag endast fick en 20-minutersrast att vila fötterna på och pressa upp energinivån med ett äpple. Jag fick rulla gafflar, servera mat direkt till gästerna, plocka disk, skära bröd, skölja frukt, lassa upp mat och prata lite grann med ett par gäster. Det var långt, slitigt men otroligt givande. Till St Anthony's kan vem som helst komma för att få mat, och det är helt gratis. Jag trodde att det bara skulle komma hemlösa, men min naivitet fick sig en reality check när jag fick syn på ett gäng barnfamiljer i ett hörn. Folk av alla sorter och former kom under dagen för att äta och prata. En skärm visade hur många tallrikar vi hade serverat, och när mitt pass slutade var vi uppe i över 2000. 2000 människor som kanske inte hade fått mat annars gick inte hungriga delvis för att jag var där. Den där känslan av att inte göra tillräckligt som konstant hänger över mig blev tillfälligt lindrad.
 
Strax innan mitt pass var slut gick jag omkring bland de sista gästerna och samlade in disk, varpå en man helt plötsligt ropade "whatcha gonna do 'bout it?" när jag passerade. Jag trodde inte att han pratade med mig, men det visade sig att han visst gjorde det. 
 
"Miss, look around. You see all these poor people? Whatcha gonna do about it?"
 
 
Jag visste inte vad jag skulle svara. Mannen hade dessutom en otroligt tjock dialekt och jag kämpade med att försöka förstå vad han sa. Jag svarade något fumligt om att jag gör mitt bästa, jag var ju ändå där och volontärarbetade.
 
"That's not enough. What are you gonna do about the system? Do you hear what I'm saying? Look around, isn't it sad? We are all being screwed by the man above. Whatcha gonna do about it? Are you American?"
 
Nej.
 
"Well, are you trying to become one?"
 
Nej.
 
"Well, I don't blame ya. This is a messed up system. Merry Christmas."
 
Och så vandrade han iväg. Kvar stod jag och såg fåraktig ut. Inte fan gör jag nog. Så länge folk inte har någonstans att bo gör varken jag eller någon annan tillräckligt för vår omvärld. Jag kan gå hur mycket jag vill till St Anthony's och hjälpa till med att skära upp frukter och känna mig duktig - golden star for you Klara, men det hindrar inte att människorna jag serverar fortfarande sover på San Franciscos smutsiga trottoarer utan tillgång till toalett eller dusch. Man kan göra någonting, men mer kan alltid göras ändå. 
 
Jag kommer att fortsätta servera mat, men mannen hade rätt - det är inte nog. 
 
 
/ San Francisco /

Blending In With the "Enemy"

Gårdagen började som vilken dag som helst här i San Franciscos mitt. Jag vaknade, gnuggade mig i ögonen och efter att ha nickat till sittande ett antal gånger tillät benen ändå mig att vinkla upp sig till en någorlunda stående ställning. Efter att jag halvt blint letat igenom mina högar av kläder hittade jag några klädesplagg som åtminstone nästan gick ihop. Frukosten åt jag under början av min första lektion, som för övrigt hade en massa "tech issues" vilket betydde att jag inte hörde hälften av vad folk sa. Oh well. 
 
Här är en bild av hur det kan se ut när tekniken kanske inte riktigt hänger med. Tagen idag under min första klass Formal Analysis.
 
Dagen tog dock en oväntad riktning när jag satt på ett kafé med min kompis Maike och pluggade och hon frågade mig om jag ville följa med till ett segermöte för Republikaner i San Francisco senare på dagen. Vi har så kallade LBAs eller Location Based Assignments i varje ämne, och för min kurs Multimodal Communications har vi i uppgift att innan fredag skriva en uppsats om en organisation vi inte håller med och gå på ett av deras event. Så jag, Maike och Hana lånade varsin cykel och cyklade uppför en oändligt lång uppförsbacke till baren "Stock in Trade" för att gå på San Francisco Young Republicans-möte.
 
Det var faktiskt otroligt intressant. Vi låtsades vara Republikaner för att få mer information vi kunde använda till våra uppsatser, och bara det var otroligt ögonöppnande (är det ens ett ord?). Jag har aldrig träffat någon som öppet stödjer antingen Trump - eller SD för den delen - och att höra deras argument och upplevelser var annorlunda för mig. Jag omger mig med liberaler (i den amerikanska definitionen) och blir så avskärmad från vad andra tycker, och i USA's fall 50% av befolkningen. 
 
SF Young Republicans är inte en stor organisation - de har bara 300 medlemmar på sin hemsida, och det var inte fler än 50 personer som var på eventet igår. San Francisco har nog inte många fler Republikaner än så. Många som var där pratade om hur de måste gömma sin politiska åsikt för vänner och familj för att bli accepterade, och en kille berättade att han hade förlorat många vänner på grund av sitt stöd för Trump. Jag säger inte att jag håller med om alla deras idéer, faktiskt inte många alls, men jag märkte igår på riktigt hur uppdelad USAs demokrati är, och hur likt det är Sveriges. Vi hävdar att vi är öppna för andras åsikter, men egentligen är vi bara öppna för åsikter som liknar våra. Hur mycket kan vi egentigen hävda att vi lever i en demokrati om politiska minoriteter känner sig rädda att uttrycka sina åsikter?
 
Medan jag stod och pratade med två kvinnor i 30-årsåldern om kvinnors rätt till abort och invandrarpolitik visades på en skärm i bakgrunden ett nyhetsinslag om hur ett gäng Demokrater slog ner en "Trump supporter" och stämningen i rummet frös till. De var alla där för att fira valresultatet, men alla jag pratade med vittnade om att de aldrig skulle posta på facebook om att de gick till detta mötet, och en kille hade till och med fixat sina inställningar så att han kunde välja vilka bilder han blev taggad i. 
 
Vi kan hålla med om deras åsikter hur lite vi vill, personligen höll jag inte med om mycket som sades på evented igårkväll, men inte har jag rätt att slå ner någon för det! Eventet igår tvingade mig att öppna sinnet, le och låtsas hålla med om det som sades, men på kuppen tvingades jag också lyssna på argumenten och försöka förstå. Vi saknar medkänsla och villighet att lyssna till folk som tycker annorlunda, och det är farligt. Vi måste våga lyssna och acceptera. Jag skrev det i mitt förra inlägg också, men rätta sättet att få någon att politiskt tänka om är inte med våld, det är med utveckling och demokratin själv. Utbildning, öppenhet, förståelse, lyssnande. Folk som är frustrerade och bortglömda kommer att fortsätta vara arga, och våld kommer inte att lösa någonting. 
 
 
Ta hand om er själva och lyssna på andras åsikter. Vi måste vara starka nog att göra det. Om du tror tillräckligt mycket på dina enga åsikter kommer du inte att ändra dig, om det är det du är rädd för. Men genom att lyssna kanske du lär dig något nytt. I bästa fall kan du också få en annan människa att känna sig hörd. 
 
Puss.
/ San Francisco /

Origami Birds and Too Little Sleep

Idag öppnade jag upp mitt rum så att folk kunde komma in och bara slappna av, vika origamitranor, äta kakor eller plugga i en avslappnad och accepterande miljö. Jag vet inte om det har framgått, men den senaste veckan har varit ganska jobbig för många, och jag ville ge folk en möjlighet att komma och prata om ingenting och bara vika papper. Ganska många kom och jag hade det jättemysigt. Ibland är det viktigt att bara ta lite tid för att göra någonting som inte ger en huvudvärk.
 
Dagens humör demostrerade återigen för mig hur viktigt det är med sömn. Jag gick och lade mig vid 02.00 och vaknade kl 8. Jag sov superdåligt och vaknade på dåligt humör, men sedan vek jag en massa tranor, och nu mår jag bättre, men tröttheten ligger som en varmt täcke över mig, och jag ska göra mitt bästa för att gå och lägga mig innan 23 idag. 
 
Kvar idag på agendan:
  • Möte med Katie om ett project jag jobbar på just nu. 
  • Födelsedagsmiddag för min kompis Elisa
  • Se SUPERMÅNEN som är över Nordamerika nu.
Puss och kram, skumbanan.
 
Skicka stycka till en trött krake på andra sidan av Atlanten