/ UWCRCN /

Polish friends and Italian opera

Nu är det fem dagar kvar tills vi hela bunten flyger/åker iväg till jordens alla möjliga hörn och kanter och packningsmanin har slagit till. Jag har så mycket konstigt skit som jag inte vill slänga, men heller inte vet hur jag ska packa. Jag har nu fyllt 4 svarta sopsäckar med nästan bara kläder, tre lådor med böcker och allmänt skit och en stor väska med kuddar och så vidare. För nästan ett år sedan var det en vecka kvar tills jag skulle hit och jag skrev "Hur packar man ner sitt liv i två väskor á 20 kg?". Nu är det en vecka kvar tills jag ska hem (om än dock bara för sommaren, och jag frågar mig igen samma sak. Hur packar man ner sitt liv? Nu är det från den andra sidan. 
 
Vi har under veckan haft ett gäng blinda elever från skolan för blinda i Laski, Polen, och de är ett gäng väldigt coola människor. Jag har pratat med några av dem, framför allt två killar som heter Bartek och Arek. Bartek är halvt blind då han kan se färger i en slags blurrig röra, men inga detaljer över huvud taget medan Arek bara kan se om det är ljust eller mörkt, men inget mer. Igår tog vi ut några av dem för att paddla kajak, och jag trodde att det skulle bli total katastrof, men de var till och med bättre än de flesta leirskulebarn vi får hit. Vi började med att hjälpa dem på med våtdräkterna och utrustningen, men helt ärligt var det inte mycket vi kunde hjälpa dem med där, fick de bara känna på utrustningen först så visste de precis vad de skulle göra med den. Likadant med kajakerna och paddlarna, de fick känna sig fram på dem först och sedan hade de full koll på hur allt funkade. 
 
Vi hade instruktörer så att varje Laskielev hade en var som kunde guida dem med "Left! Right!" och så vidare, men jag upptäckte också att om jag åkte längst fram och sjöng för full hals var det mycket lättare för dem att navigera. Så det slutade med att jag paddlade först i gruppen och gastade "Oh denna natt!" i en hel timme. Alistair, vår supervising teacher kommenterade "Teaching blind Polish students kayak on a Norwegian fjord by singing Italian opera." Jamen typ. Det var hur som helst otroligt häftigt och givande. 
 
På middagen satt jag och åt med Bartek och Arek, och de berättade till exempel hur deras datorer och mobiler fungerar. De har ett program installerat som i ett otroligt högt tempo läser upp allt som sker på skärmen så att de istället hör vad de gör. I början var jag otroligt imponerad, men sedan insåg jag att detta är ju bara deras vardag. Om man aldrig har levt med syn är det väl klart att man lärt sig att klara sig utan den. De har istället lärt sig att vara mycket bättre än många av oss som ser på att navigera med hjälp av hörseln och de använder mycket mera kroppskontakt i deras konversationer än vad jag gör. Det var otroligt skönt att hänga med Bartek och Arek just för att de ju inte ser utseenden på folk och därför är mycket mindre ytliga än någon jag träffat innan. De går bara på personligheten, och det var så himla skönt. 
 
Nästa år ska vi faktiskt få en blind förstaåring från Spanien hit, hon var här med sin mamma och kollade under veckan för att se om det skulle funka att hon kom, och de verkade tro det, så hon kommer hit i höst! Det kommer nog att bli otroligt givande och lärorikt för hela skolan att ha henne här. Hon är en otroligt smart tjej och hon är verkligen intressant att prata med, så jag ser fram emot att ha henne här nästa år. 
 
5 days and counting. Nu vidare till packningen. 
/ UWCRCN /

Space 'n Spring

Nu när andraåringarna är borta blev det plötsligt väldigt mycket rum i rummet, och jag, Aya och Lorena breder ut oss. Men efter att vant sig vid att ha 4 andra levande individers (såklart de är levande, hur creepy vore det inte om de var döda?) liv, rörelse och prytlar omkring sig känns det nästan alltför lugnt.
 
Pils av mig lite modifierade hörn, aka mitt nya hörn.
Hipster och knästrumpor.
Äntligen har våren nått oss och campus är täckt av grönska.
/ UWCRCN /

Svanøy

Jag har inte skrivit ordentligt på ganska länge nu och fingrarna känns rostiga. Jag har lagt vanorna på hyllan för att ge tid till allt som har hänt på skolan, men nu är det dags att ta tag i livet igen. 
 
Våra andraåringar har lämnat oss och det är tomt som fan med bara 100 personer på skolan. Många rum och sängar gapar tomma med undantag för skräp som vissa har lämnat efter sig. Kantina känns så ekande tom och vi var tvungna att möblera om den för att den inte skulle kännas så ödslig. Men trots att det känns tomt och mitt hjärta har ett öppet hål efter att närvaron från vissa andraåringar försvunnit, känns det här ändå som början på ett nytt kapitel i min UWC-upplevelse. Det är först nu, när jag har flyttat in i Pils säng som jag inser att jag kommer att vara en andraåring nästa år och att det här stället kommer att fyllas med nya nyfikna förstaåringar lika förvirrade som jag var när jag kom hit. Så trots att det vilar en sorg över hela skolan nu känner jag mig hoppfull och förväntansfull. Allting har sin tid, och nu är det vår tid att bli andraåringar. Men jag kommer sakna mina fina andraåringar, that's for sure. 
 
För att lindra den intensiva sorgen som många förstaåringar kände släpade skolan direkt dagen efter Graduation ut oss till en ö alldeles ute vid kusten, en bra bit ut i vår fjord för att göra fältstudier i Biologi och ESS. Båtarna gick tidigt på morgonen, och jag med mina 5 timmars sömn var utvilad i jämförelse med de allra flesta andra - några hade knappt gått och lagt sig innan det var dags att gå upp igen. Dagen var lång och utmattande för ett gäng ungdomar som redan var på gränsen till kollaps, och jag tror att jag räknade ihop det till att jag tog ungefär 5 naps under dagen. Alla däckade överallt och hela tiden, på varandras magar, på en stol, på golvet, på en renfäll, på ett bord och under någon sovsäck som någon hade tagit med sig. Men trots att det enda vi ville göra var att ligga på golvet och halvsova släpade Alistair och Madhulika upp oss då och då med instruktioner och positiva uppmuntrande ord. 
 
Vi befann oss på en renfarm, närmare bestämt Norges Hjortesenter på Svanøy. Anledningen att vi var där var officiellt för att göra fältstudier om tidvatten och hur växtlivet inom tidvattenspannet på en klipphäll ser ut och påverkas av tidvattnet. Inofficiellt var vi där för att slippa vara på det tomma Campus, få någonting annat att tänka på och läka. Skolan vet verkligen vad de gör, och dagen på Svanøy var verkligen läkande. Vi gjorde inte mycket av nytta, det måste jag erkänna. Vi lade ut lite kvadrater och tog lite pH-värden, men det kändes som att inte ens lärarna riktigt tog det på allvar, så det var väl lite halvhjärtat den där labben. Sedan fick vi några timmars vilopaus, vilken vi utnyttjade till att sova lite på golven och äta en massa kakor som skolan hade tagit med sig. Efter lunch var det dags för en ny kraftansträngning, och vi fick då både träffa och klappa renarna som fanns på centret (något helt nytt för väldigt många, Lorena var i extas) och hjälpa till med att släpa sly från träd som precis hade fällts. Sedan var det dags för paus igen, vilken vi hade ända fram till middagen. Efter middagen hade vi ännu lite paus, vilken jag och Amanda uttnyttjade till att ta en nap på övervåningen (nap = sova middag), innan det var dags för en genomgång av ägaren vad en renfarm är. Helt ärligt var det inte många som ens var vakna då. Vi var verkligen utmattade. Sedan var det dags för ESS att ta båten hem igen, medan Biologieleverna stannade kvar och gjorde mer labbar. 
 
Gårdagen fick vi ledig eftersom vi var så otroligt trötta och för att hinna städa efter andraåringarna. Jag hann läsa ut en hel bok samt städa rummet och flytta alla mina saker till mitt nya hörn. 
 
Allt som allt känns det redan mycket bättre än dagen då andraåringarna åkte, och jag förstår att även om det är jobbigt att säga hejdå är det tid för dem att göra nya saker och för oss att bli andraåringar. Allting har sin tid. Så lever jag väl ganska mycket i nuet också och är lite mindre nostalgisk än många andra (tack Pappa för den genen!). 
 
Lite bilder från Svanøy. 
En av många naps på golvet.