Idag har jag både bra och dåliga nyheter. Som traditionen bjuder börjar jag väl med de dåliga. Jag har ännu inte lyckats fixa något schema inför min repetition av plugget inför first year exam, och det gnager lite i magen... Men jag har så mycket småuppgifter (diverse IB grejer och presentationer) som måste bli klara innan jag kan börja kolla på långt avstånd och det är irriterande. 

 

Nu till de bra nyheterna! Idag började träningen inför Leirskule, vilket kort och gott betyder lägerskola. Det är helt enkelt en grej som den norska staten har där de skickar iväg barn hela tiden på detta för att de ska få uppleva nya saker. Det finns en massa ställen i Norge som erbjuder detta, och vår skola är en av dem, och kanske den mest speciella av dem. På RCN är det obligatoriskt att leda en leirskuleaktivitet en vår och en höst för att få sina EAC godkända av skolan och därigenom kunna ta studenten. Det låter betyngande, eller hur? Det är det inte. Det är bara en dag i veckan där du gör en vald aktivitet med en grupp ungar, det är precis som att vara seglarinstruktör (bästa sommarjobbet btw)! Jag fick Kayaking som leirskuleaktivitet, och det är jag så glad över. Det kändes så bra och välbekant att idag innan vi stack ut för att börja vår träning sätta på mig underställ, krängde på mig våtdräkt och våtskor, hämtade en smock och knäppte på flytvästen. Det kändes som om jag hade gjort det förut (haha)... 

 

Efter en hel dag av snö (what?) tittade solen så lägligt fram precis när vi i gyttjan klafsat ner till stranden och började langa i kajakerna och vi vände våra bleka ansikten mot ljuset och njöt för en stund. Sedan började det hårda jobbet. För det första var det så svinigt kallt i vattnet att jag nästan ville vända om och knalla tillbaka till min varma säng (snö på dagen, en aprildag i en västnorsk fjord - inte direkt tropiska förutsättningar) och för det andra var att paddla kajak så mycket jobbigare än jag trott. Alla de timmar jag spenderat på gymmet märktes inte av alls. Min nedre rygg, min mage och mina stackars armar jobbade på högvarv i två och en halv timme och jag fick plötsligt så mycket mer respekt för alla paddlande äventyrare där ute. Två stelfrusna händer, en tvingad undervattensvändning och en massa fram och tillbakaturer till ön senare lyfte vi äntligen upp kajakerna ur vattnet och fick gå hem och tina våra minusgradiga kroppar. 

 

Men vad jag ser fram emot det här! Och vad skönt det är att göra någonting utomhus igen mellan plugget och TV-serierna. Jag kände mig återuppväckt.