Fredag äntligen. Tack gode gud. Veckan har varit lång, men samtidigt så väldigt kort. Om min kropp får bestämma har veckan varit som det halvmarathonet jag faktiskt ska springa imorgon, men min hjärna är pigg och alert. Att ha det där Science Project mitt i veckan var nog ingen dum idé, det måste jag ändå säga för det bröt upp veckan och gjorde att vi gjorde något lite annorlunda en stund. Skönt med lite omväxling. 

 

Skolan slutade som vanligt vid 2, och jag traskade i lagom takt tillbaka till mitt rum med huvan på hoodien omsorgsfult uppdragen mot regnet. Väl tillbaka på rummet hade jag bara ögon för min säng, den hägrade där i det bortersta vänstra hörnet av rummet, över den där smala helvetiska stegen, och jag kunde inte vänta på att få klättra upp i den och somna. Jag vet inte varför jag helt plötsligt blev så förunderligt trött, men det enda jag kunde tänka på var hur skönt det skulle bli att få sova en stund. Jag är verkligen inte en person som ofta tar naps, men idag gick något snett. Kanske var det för att Cheyenne inatt kom och sov över i min säng. Hon behövde lite stöd, och hon var mer än välkommen att komma och spoona med mig (jag har hört att jag gör folk obekväma här, jag förstår inte vad de menar med det?), även om jag såhär i efterhand inser att det kanske inte var en sådär jättebra idé att göra på en skoldag. Men men. Hon behövde det, och det var fint även om jag vaknade x antal gånger av att Cheyenne vände på sig och drog i kudden och liknande. De här sängarna är inte gjorda för två. 

 

När jag väl hade lagt mig i sängen och var nära att somna kom mina ibland något högljudda rumskompisar in i rummet med sina väskor och sitt prat, och jag väcktes ur min dvala uppe i min mörka säng bakom mina kaningardiner. Damn it. Ingen sömn alltså. Men det var nog bra det, naps är enligt min filososfi aldrig en bra idé, även om mina värderingar grusades där för en stund och skymdes av tröttheten. Så istället kom Cheyenne över igen och vi kollade på Mulan innan vi skulle ut och ta House Picture för Yearbook. 

 

Efter middagen var det TSK time (skolans, eller snarare Hauglands gym), och idag var det ben och rumpa som stod på agendan. Jag har varit väldigt duktig och under nu en månad gått dit fem gånger i veckan med två konditionspass och tre styrkepass varje vecka. Imorgon blir det inget, men då jag ska springa det där halvmarathonet tycker jag att det nog kompenserar för det. Jag älskar att gå dit, jag mår så bra av det och känner verkligen hur jag blir starkare och starkare för varje gång jag går dit. Jag tänker dock inte banta, utan min filosofi är att så länge jag går till TSK fem gånger i veckan har jag rätt att äta en massa mat och socker för jag vet att jag bränner det i alla fall. Så fuck normer och bantningskultur, jag ska bygga muskler.

 

Efter TSK gick jag efter en rekordsnabb dusch på ca 4 minuter till Snikkerbua där Cheyenne och de danska förstaåringarna hade ordnat något som kommer att ske varje fredag, nämligen Cozy Friday. Det var ett så himla fint initiativ, och jag tror verkligen att skolan behöver det. Vem som helst fick komma dit, det fanns varm choklad, kortspel, pussel och soffor. Jag satte mig vid ett bord och spelade kort med några andra, och jag tänker gå så långt som att påstå att det var en av de mysigaste kvällar jag haft sedan jag kom hit. Det var en så otroligt fin och lugn stämning och jag pratade med folk jag aldrig pratat med förut samt hade tre underbara timmar utan internet. Jag hoppas verkligen att detta är någoting som kommer att fortsätta. 

 

21 kilometer i regn. Hu. Hur ska jag överleva? Jag vet verkligen inte varför jag skrev upp mig, jag kan ju inte springa. Men jag gör det i support för Västsaharas självständighet. Sahrawi Liberation. Reda sa lite cyniskt idag när vi låg i Ayas säng och diskuterade islam att "why did I even sign up for this thing, I'm moroccan, I'm not supposed to support this. And I can't even run that long. I'm not going." Lazy ass, men jag har i alla fall fått honom att börja gå till TSK med mig.