Att flyga är något så obota tråkigt. Jag har under snart 9 timmar befunnit mig på ett stort, opersonligt, fullpackat och trångt flyg med nosen mot Chicago och jag är ordentligt uttråkad. Jag har sett 4 hela filmer, varav en av dem två gånger, och påbörjat 3 som jag sen upptäckte att jag sett för många gånger för att kunna se om. Just nu lyssnar jag på countrymusik för att komma in i feelingen. Jag ska ju på Stampede-festivalen när jag anländer i Canada, så man måste ju värma upp. 

Planet är fyllt av amerikaner, go figure, och det är ganska underhållande. Bredvid mig sitter ett äldre par utan ett sus om hur man hanterar teknologi, och de är på väg tillbaka till Wisconsin efter att ha varit och hälsat på sin son i Helsingfors. Det enda bra med att vara fast på ett plan i en massa timmar är att man, om man är intresserad av det, kan träffa och prata med en massa intressanta men ibland ganska besynnerliga och märkliga människor. Jag vågar mig inte på att gissa hur många personer som just nu befinner sig på detta planet, men det är en hel del, och alla har olika historier och skäl till att de just nu sitter i en högst obekväm flygstol någonstans högt över Detroit.

När jag väl landar i Chicago kommer jag att mötas direkt av USAs underbara gästfrihet i gränskontrollerna, jag kommer att behöva checka ut och in min väska igen, gå igenom tullar och säkerhetskontroller och fylla i alla möjliga olika blanketter. Och jag ska inte ens lämna flygplatsen. Weho. Och efter allt detta har jag 5 timmars väntan på flygplatsen, för att sen sätta mig på ännu ett flygplan vars resa jag ännu inte vågat räkna ut längden på och sen anlända i Canada 22.30 deras tid, dvs tidigt på morgonen svensk tid. Cheyenne, you'd better appreciate this. 

Hoppas att jag hittar wi-fi på flygplatsen, annars kryper jag in i ett hörn och sover lite. Jag kommer att dö av tristess. 

Ensam och övergiven på en alldeles för stor och förvirrande flygplats. Folk kallar mig hit och dit, och "miss, can I see your passport and your ticket please?" Jag befinner mig i skrivande stund på golvet i Terminal 1, tomt stirrande framför mig medan vad som tycks vara en oändlig ström av människor flyter förbi. 

Jag är trött, förvirrad och på väg mot svimfärdig samt vet inte vad jag ska ta mig till under de 5,5 timmarna som jag har kvar tills min nästa etapp startar. Sova på golvet? Antagligen inte ok här. Äta tills jag spyr? Inga pengar. Gå på spa? Repeterar ovanstående. Så just nu är mitt enda alternativ att sitta på ett förvisso varmt golv och stirra blankt på förbipasserande människor samt fundera över hur jag ska hålla mig vaken tills jag når Calgary (om antagligen ca 10 timmar). Jag kan säga redan nu att det kommer att bli svårt. Inte nog med det så glömde jag en adapter för min dator, så antingen måste jag hitta en att köpa när jag kommer fram eller inte använda den. Jag tror att jag ska satsa på det förstnämnda. 

Djup suck. Vad ska jag ta mig till? Jag ska aldrig resa ensam igen. This sucks. Tror ni att det finns en speciell sovsal någonstans? Insåg just att detta är som att föra en monolog med mig själv. Jaja, det är bättre än att göra det högt i alla fall. 

Tittade på en film om en cowboy på flyget, och nu verkar det som om jag ser cowboys överallt. Det verkar som om varenda kotte bär cowboyhatt eller boots. Nog för att jag tycker om countrymusik, men kom igen, går vi inte lite överstyr nu? Hela outfiten? Wow. Nej, nu Klara, nu går du och hittar något att äta. Annars kommer du att somna.