Efter lite mer än en vecka hemma i vackra och somriga Stockholm är jag nu påväg mot nästa mål - Fjällbacka - och har nu hunnit ladda om batterierna och reflektera lite över tiden som så snabbt och plötsligt rann förbi. Hur kunde ett år gå så snabbt men samtidigt så fruktansvärt långsamt? Jag tittar tillbaka på året och tänker sakta ner för guds skull. 

 

Hela året susade förbi i rasande fart och gav noll chans till att stanna, sätta fingrarna mot tinningarna och tänka. Allt gick i 100 knyck, hela tiden, hela året. Inte konstigt att saker och ting kan gå så fel när man inte får tid att tänka igenom beslut och tankar innan det plötsligt blivit handlingar. Så många onödiga beslut som fattades och som hade kunnat undvikas med lite tid för att överväga. Trots det lyckades jag hålla mig utanför det mesta dramat och skaffa någon slags halvdan distans till saker och ting, och efter att den första förvirringen och extasen försvann kring jul blev det lite lättare att få ordning på saker och ting, allt från relationer till skola och träning, och min hjärna började återigen sortera allt i de där listorna som jag är så känd för att omge mig med. 

 

Jag ser ju såhär i efterhand att jag kanske borde ha gjort vissa saker som jag inte gjorde och vice versa, men kanske är det stundens hetta som gör allt så genuint och lärorikt. UWC är ju ändå ett socialt experiment. Som Alexis och Amanda sa efter det första first year-exam i svenska då vi stod i Norway House och stekte pannkakor; "UWC - en intensivkurs i att leva." Kanske är det så att man testar sig själv och andra bättre när ens rätta och fullständiga natur visas genom det enda man får tillgång till - intuitionen. Jag vet inte, men jag tror att jag lärt mig otroligt mycket om både mig själv och andra. Lärt mig mycket om kärlek men också konflikter. 

 

Fast vad läskigt det är ändå att det är så svårt att minnas alla detaljer. Jag är så rädd att nästa år ska passera på en fingerknäppning och jag ska tvärbromsa efter Graduation och tänka vad hände? Så rädd att allt ska försvinna. För det är ändå så att detta har varit mitt hittills levda livs bästa år, och tanken på att mitt ignoranta människosinne ska radera allt dagen efter att det är slut och jag ska fortsätta med mitt liv utan vidare tanke på allt det som UWC har lärt mig, alla de jag lärt mig att älska och spenderat så mycket tid med och alla vackra upplevelser. Borta? Jag är rädd för det. Hur sparar man ett helt år av total sinnesförvandling och emotionell turbulens i en ask att ha på nattduksbordet? Hur ska jag hantera att acceptera att det som just nu är min verklighet om ett år kommer att vara min bakgrund, precis som allting annat som har hänt? 

 

Nu ska jag dock inte gå händelserna i förväg - jag har ju faktiskt ett helt år kvar innan jag ställs inför detta brutala och oåterkalleliga slut som jag för ett år sedan trodde aldrig skulle komma.