IB är ett mycket speciellt gymnasieprogram, och jag kan tänka mig att det blir ännu mer speciellt i den miljön som jag befinner mig i. Jag ska inte undanhålla att det bitvis är otroligt kämpigt med deadlines och läxor, men kanske framförallt med stora avgörande arbeten i i princip alla ämnen som ligger där i horisonten och lurar. Internal Assessments, Lab Reports, Extended Essay, Written Tasks och såklart slutproven. Kanske allra mest påfrestande är allt ansvar vi förväntas ta i varenda litet beslut varenda dag under vår tid här. Det känns nästan som om de förväntar sig att vi ska vara fullvuxna människor med års erfarenheter av livet och dess komplikationer när vi i själva verket bara är ett gäng förvirrade tonåringar med bekräftelsebehov och oförmåga att komma ihåg läxor, om så bara till nästa dag. 

 

Det pratas mycket om det så kallade "the IB". 

"When you submit this to the IB..."

"The IB is strict about these things."

"The IB requires you to do this."

"We are supposed to have this on file if the IB would ask for it."

"I personally think this is stupid, but the IB has decided that this is how it's going to work."

Det är kul hur vi tänker på IB som någon slags gud. Det allsmäktiga som bestämmer allt, vet allt, har kontroll på allt. Det kontrollerar våra liv och har ingen nåd. Samtidigt ger det så mycket tillbaka efter våra ansträngningar, vi lär oss så mycket från det. IBismen - en IB-elevs religion. En andraåring på skolan tog konceptet ännu lite längre när hon under ett möte angående stress på skolan utbrast "I am thankful to the IB for teaching me som many things I never would have learnt or enquired otherwise." Varje dag hör jag sådana saker, och jag har på sista tiden börjat fundera lite kring det. 

 

IB är någonting vi egentligen inte vet någonting om, beroende på hur du definierar det. IB kan vara programmet och skolsystemet jag är i, men här på RCN betyder konceptet "IB" snarare den övergripande organisationen, de externa bedömmarna, systemet och koordinatorerna. Det är inte längre det som omger oss varje dag, utan snarare det där externa och läskiga som vi egentligen inte vet någonting om. Precis som gud. Ser ni vad jag menar? Vi har skapat någon slags hype kring konceptet IB som gör det så oförståeligt, stort och främmande. Det är någonting större än oss, något vi aldrig riktigt kan förstå oss på och det skapar en stress. En stress av att inte riktigt veta vad som händer. Vi tänker oss att IB är det där oförutsägbara alltet som när som helst kan slå ner med något vi är oförberedda på, det utmanar oss och belönar oss. IB är vår gud, på gott och ont.

 

För samtidigt som jag, liksom många andra ibland tycker att allt är för stort för mig, jag vet inte vad som händer eller vad jag ska göra, så känner jag samtidigt hur mycket jag har lärt mig genom att plugga ett år i International Baccalaureate. Jag känner hur jag analyserar världen omkring mig på ett mycket mognare och öppnare sätt än någonsin förut, hur jag lär mig att organisera min tid, tar vara på mig själv och andra av den enkla anledningen att jag måste det. Jag är, precis som Jasmine, tacksam mot IB (vad nu det är) för vad det har gett mig, samtidigt som jag funderar på vad som är IB och vad som endast är UWC. På den här skolan; var går gränsen? Vi lever hela tiden i skolans värld, vi åker aldrig hem till något annat utan är ständigt omgivna av skola, böcker och byggnaderna vi förknippar med skola. Vi lever i skolan, och det är klart det påverkar en. Jag känner dock att det är ett ämne jag kan ta upp lite senare då jag har mer att säga i den frågan. 

 

IB har stimulerat mig på ett sätt jag aldrig blivit stimulerad på tidigare, och min önskan att lära mig om världen omkring mig har växt i en exponentiell kurva sedan jag kom till UWC.