Tro det eller ej har jag aldrig varit på en gudstjänst i hela mitt liv, och jag hade inte heller planerat att gå på en, men dagens konsert som jag och fyra andra skulle spela på i Dale visade sig vara just en gudstjänst. Jag var inte helt bekväm. 

 

17.40 skulle vår transport till Dale komma, men 20 minuter senare stod vi fortfarande där och väntade på att den skulle komma, då vi egentligen redan skulle ha varit i kyrkan. Efter mycket om och men och ringande hit och dit till olika personer bestämdes det till slut att Alessandro som var läraren på jour skulle köra oss dit, och 30 minuter senare anlände vi till kyrkan. I kyrkbänkarna i Fjaler kyrka satt ett 30-tal glada medelålders amatörsångare i svarta kläder och lila detaljer och väntade på att instrumentalisterna skulle komma. Vi bad så hemskt mycket om ursäkt och satte igång. Det lät fruktansvärt dåligt. 

 

Det jag skulle sjunga var en vers ur ett av styckena under det som visade sig vara en gudstjänst, men då det var så lite bad dirigenten (som för övrigt var som den tecknade Mr. Bean incarnated) mig att sjunga med i kören också. Han gav mig en tjock bunt noter och så satte vi igång. Det var så otroligt simpla verser att det gick på första försöket de flesta gånger, det enda problemet var nynorskan, men även det gick ganska bra. Hur som helst, efter en timmes rep och fullständig misär musikaliskt sett började konserten.

 

Det var präst och konfirmander och ljus och hela tjotablängen med folk som vandrade omkring samt nattvard och saker som för mig var underliga som bara den. Jag tror inte på gud som känt kanske är, och när han började välsigna och hålla tal visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Vid ett tillfälle höll han låda en så lång stund att jag stängde av hjärnan och tog paus ett tag, tills det helt plötsligt blev tyst så in i graven. Min hjärna vaknade till och jag tittade mig omkring. Varenda kotte satt och stirrade rakt framför sig, och efter ett tag insåg jag att de nog satt och bad. Jahapp. Det var bara att vänta ut minuten och låtsas som ingenting. 

 

Nästa Klara-gör-bort-sig-i-kyrkan var innan nattvarden. Vi hade stått upp för att ta emot guds välsignelse eller något sånt, och sjungit 

och sedan, 

Tydligen fattade alla att man skulle sätta sig ner efter detta, alla utom lilla Klara som pinsamt nog stod kvar när prästen började duka upp för nattvard. Helt plötsligt ställde han sig upp bakom sitt bord med en vinbägare i ena handen och ett fat av de där äckliga vita platta brödliknande sakerna i andra handen, och rätt som det var brast han ut i sång. Jag kunde ha svurit där och då på att nu började musikalen och alla skulle ställa sig upp och dansa när pianisten stämde in i prästens musikaliska predikan. Måste man genomgå en musikalutbildning som präst också? Kanske behövde han bara jämna ut sina bristande kunskaper i retorik med någonting annat. 

 

Hur som helst, hela upplevelsen var för mig absurd, men min sång gick bra och jag lyckades till och med som av ett under komma upp på det strukna g som låten ville att jag skulle sjunga. Musikaliskt sett var det definitivt inte det mest stimulerande jag har gjort, men det var skönt att få använda min röst igen. 

 

Med ansiktet rödblommigt efter en hel dag i solen och halsen något brännande efter för höga toner ska jag nu somna in i min obekväma översäng. Nästa år får mina framtida roomies se upp, för jag kommer att göra vad som än står i min makt för att få en undersäng.