Idag, liksom det har varit i tre dagar nu, var det strålande sol. Efter en mörk och för att vara helt ärlig en ganska deprimerande höstvinter kom äntligen solen fram från sin gömma bakom regnmolnen och Flekke fick visa sin vackra sida. Idag var första gången på länge som jag ställde mig framför fjorden och tänkte "wow vad vackert jag bor". Det har varit svårt att ta sig tiden och energin att beundra naturen gömd i regnkappor och under paraplyn, ständigt flyende vinden och regnet utanför huset. Vi har gått mellan husen med blicken nedslagen och kroppen krum, med så raska steg som fysiskt möjligt utan att titta på något annat än målet. Vi har inte kunnat befinna oss utomhus en längre stund sedan slutet av oktober, och uppriktigt sagt har det gjort mig galen. Man är instängd nog som det är här, och utan möjlighet att se något annat än samma gamla hus dagarna i ända blir man efter ett tag skogstokig. Så att jag idag fick spendera en hel dag utomhus var ovärderligt.

 

Hela skolan förändrades. Humöret på campuset sken som solen, överallt var det folk som skrattade, kramades eller sprang omkring. Många lektioner hölls utomhus i värmen som uppstod i vinskuggan och folk gick omkring i t-shirts. Jag, Amanda och Ines gick till E-building efter skolan och pluggade samt åt kladdkakesmet ur mugg i solen och jag tror faktiskt att det vid husväggen var nästan 20 grader varmt. Jag lutade mig mot väggen sittandes på en filt och tittade på den glittrande fjorden framför mig. Vad vackert det var och vilka vår och nästan sommarkänslor jag fick. Doften, värmen och vattnet. Nu är det vår.