Det är märkligt hur mycket som kan ändras på en så kort tid som, vad är det nu, nästan 9 månader. Hur mycket jag har förändrats, och hur mycket allt omkring mig har förändrats. Det här stället har öppnat mina ögon på så många olika sätt, och jag är så otroligt tacksam för det. Jag tänker numera igenom vartenda ord jag säger innan de lämnar min mun, både för att inte av misstag råka såra någon, men också för att hinna fundera ut vad jag egentligen menar och tycker innan jag säger det högt. Jag tänker mycket mer på mig själv och min omgivning, är mer medveten om vad som händer. Min syn på världen har också ändrats drastiskt. Det jag för ett år sedan tyckte var roligt känns nu så vagt och ignorant, det jag gjorde så onödigt. Att helt byta omgivning är väl också en otrolig förändring, men allt känns så naturligt nu.

 

Om jag går tillbaka bara till de första veckorna på det här stället kan jag bara från det se hur mycket som så totalt har vänts 180 grader. Vänner jag hade då har tonat bort, människor som jag inte ens hade slängt en blick på är nu mina närmaste vänner. Saker som var viktiga är nu oviktiga och smågrejer då är nu mitt liv. Men sedan finns det ju också de där viktiga detaljerna i mitt liv som bara har vuxit sedan första dagen; förhållandet till mina rumskompisar som nu är bland de viktigaste i mitt liv, relationen till mina bästa vänner, min förståelse till det här stället, min förståelse av mig själv och min kropp och mina gränser åt alla möjliga håll. 

 

Min poäng är att det är otroligt hur anpassningsbara vi är och hur lätt det är att lära sig saker om man bara ger sig manken åt det. Jag har börjat lära mig arabiska, min engelska är inte längre ett problem, rumskompisar är bara ett rent nöje och världen ser så mycket vänligare ut med vänliga ansikten från Israel, Iran, Iraq, Palestina och Sierra Leone. Jag är så glad att jag tog chansen, kanske till och med risken, och åkte hit. Vem skulle jag annars varit? Jag vet inte, men inte den jag är idag i alla fall. Jag är så stolt över hur mycket jag mognat och insett, och känner mig nu bekväm med vem jag är. Jag har kontroll över mitt liv och det är så skönt. 

 

Vet ni vad, jag börjar tack gode gud (eller vad som nu bör tillbedjas) att bli av med jantelagen. Nog för att det finns bra aspekter av det svenska samhället, men jag är trött på att aldrig vara stolt över mig själv. Jag ska säga det en gång till, bara för nöjet av att säga det.

 

 

Deal with it, Swedes.