Början på slutet, slutet på början. Allting börjar att närma sig sitt slut, och våra andraåringar, ledstjärnorna lämnar oss snart ensamna här i fjorden. Skolan börjar nu att göra aktiviteter med bara förstaåringar så att vi ska börja bonda med varandra och inte tycka att det blir så jobbigt när hälften av Campus försvinner. Hiken idag var en sådan aktivitet. I äkta House Spirit vandrade vi idag upp till Jarstadheia, bergstoppen nära skolan. Det var en fantastisk dag. Och jag märkte att vem jag än hamnade bredvid kunde jag föra en avslappnad och intelligent konversation med, för jag har pratat med varenda förstaåring, och känner att jag har kontakt med varenda en.

 

Jag är så bekväm nu med allt och alla, och allt känns så normalt och otvunget. Jag mår inte dåligt eller har dåligt samvete över att spendera en hel dag i min säng, jag känner inte att jag måste tycka om och hänga med alla, mina nära kompisar vet i princip allt om mig och jag känner mig 100% trygg. På frukost och alla andra måltider känner jag inte längre tvånget att prata och vara trevlig, för jag vet att även om jag är den mest osociala människan med hörlurar i en hel måltid spelar inte det någon roll. Det är så skönt att jag har blivit så bekväm. Jag oroar mig inte längre. (Ja, förutom till exams då, men vad fan jag kan väl bli lärare då.)

 

Så hiken visade sin poäng och fick mig att se hur bra även nästa år kommer att bli, trots att många av mina nära vänner inte kommer att vara här. (Jag kommer att sakna Thea...) Jag har en underbar och otroligt mysig year group.